Recension: Satan, vilken demokrati!

Det är sant som det är sagt: det är goda intentioner som kantar vägen till helvetet. Eller i alla fall till djävulens demokrati. Trots vissa problematiska utgångspunkter har initiativtagarna Py Huss-Wallin och Jimmy Meurling med performanceartister och konstnärer lyckats skapa oss en demokrati värd självaste Satan. Eller som det beskrivs på hemsidan: ”en föreställning som kommenterar vår samtidsreligion; demokrati”.

Spoilervarning: om du har biljett eller står på lista för att se Satans demokrati kan det vara en bra idé att läsa den här texten först efteråt. Kan du varken din Bibel, Bulgakov eller Goethe kan det kanske tvärtom vara lärorikt att läsa detta först. Eventuellt.  Jaja, jag vet inte, slut på spoilervarningen.

NB : Jag är eventuellt partisk eftersom jag gick på detta för att mitt syskon Artisten är med i uppsättningen. Troligtvis är jag inte ett dugg partisk, men nu vet ni om det, i alla fall.

 

klarag-mysigtidemokratin

Myspys i det demokratiska folkhemmet. Pressbild, Klara G.

 

 

Satans demokrati, 20/12 2015, Sickla.

Agnarna sållas från vetet även i Satans demokrati. Det första som sker är att vi som är medborgare, det vill säga har VIP-biljett, får sitta på en liten upphöjd del i baren. Därefter får alla en varsin mask och vi blir anonyma ansikten, en likadan avhumaniserad massa, som lotsas vidare in i den värld där Demokratiska partiet regerat år efter år. Först lämnar man plats åt oss medborgare, och vad alla de andra får göra bryr jag mig som medborgare faktiskt passande nog inte om alls, för jag är upptagen med att försöka att inte ramla i trapporna. Det är litet ovant att ha mask och möjligheterna att andas är väl sisådär, men när man väl vant sig är det bara den mysiga ansiktssvetten man behöver överleva.

Vi medborgare får bli människor igen, vi bjuds in att sitta i Ministern Pontius Pilatus’ sängkammare, och smutta på demokratisk skumpa (päroncider) medan Ministern på ett kamratligt vis berättar om talet han kommer hålla ifall han -när han- blir omvald igen. Valresultatet kommer nämligen idag. Utanför fönstren till sängkammaren irrar De andra, de som inte får prata. Bara medborgare får ta av sig masken och prata med Ministern, får jag veta.

Sedan är det mask på igen och jag tågar iväg till presskonferensen. Trots att alla valsedlar, oavsett färg bara har ett namn man kan kryssa i visar det sig att enbart 99% av invånarna i demokratin röstat på Minister Pilatus. Ministern försöker hålla god min, men när han skall hålla sitt tal rusar plötsligt en person i rosa balaklava in och förstör hans framträdande. Upp reser sig journalisten Margarita och kräver svar: Vad är det vi just har bevittnat? Hur kan Ministern förklara det sviktande stödet för Demokratiska partiet?

Så börjar min resa in i Satans demokrati, en upptäcktsfärd i 3500 kvadratmeter av konst och teater, men också en utforskningsexpedition i koncept som demokrati, medmänsklighet, frihet och civilkurage.

 

Jag tänker inte alls gå in på vikten av surrealistisk surrealism och blablabla-djupa tankar som vittnar om hur väl insatt jag som skribent är i obegriplig konst. En del av installationerna var nästan övertydliga (Selfie-på-badstranden-yolo-rummet) andra hade jag behövt mer tid med (Kvinnokroppen-är-ett-experiment-plus-vi-har-ett-inkaklat-badkar-rummet) och vissa skulle jag förmodligen inte kunna tolka om man så gav mig tusen år  (Människor-är-glittriga-träd-rummet). Konstnärerna talade, jag lyssnade och så här realistiskt ter sig sällan surrealism. Punkt.

Ur högtalarna ropar en lagomt glättig röst i officiell ton: ”Alla medborgare i demokratin uppmanas att fånga dagen. Leve partiet!” Och snart meddelas vi om hur vissa sexuella läggningar blir olagliga. Leve partiet. Eller om hur medborgare förväntas att klä sig. Leve partiet.

En del av rummen är litet som att ramla in i en lägenhetsmonter på IKEA morgonen efter att en mycket missnöjd inredningsdesigner valt att säga upp sig, ett av dem påminner läskigt mycket om min första lägenhet i St Petersburg och ett annat är det perfekta medelklasshemmet, tills man kommer in i sängkammaren och ser vilka dolda hobbies medelklassen (naturligtvis) kan ha…. En hel del installationer påminner om det (såklart) futuristiska Majakovskijmuséet i Moskva (besök det!), annat om det kultförklarade ryska datorspelet Metro 2033: du går omkring och hör hur varje rum lever, hur demokratins invånare går efter egen klocka utan hänsyn till din existens. Som medborgare är du där, men osynlig, en nödvändig voyeur, men väsensskild. Showen måste gå vidare, så ock du.

Ur högtalarna ropar en lagomt glättig röst i officiell ton: ”Alla medborgare i demokratin uppmanas att fånga dagen. Leve partiet!” Och snart meddelas vi om hur vissa sexuella läggningar blir olagliga. Leve partiet. Eller om hur medborgare förväntas att klä sig. Leve partiet.

Ett rum tar mig med förvåning. Det påminner om det jag såg på en utställning på konsthallen Garage i Moskva, vars tema var just Frihetens grammatik: rummet är helt vitt och dukat till middag. Fast i Frihetens grammatik var rummet obegripligt för mig, pretentiöst och tråkigt. Nu slår det mig plötsligt att man kan tänka sig att det rör sig om de två viktigaste middagarna: mänsklighetens första och sista. Döden är ett vitt rum, tänker jag. Fast vid det här bordet sitter man inte på vanliga stolar, utan toalettstolar, precis som i Uppsala Stadsteaters uppsättning av faustpjäsen Mefisto för några år sedan. I en toalett ligger en ensam blomma av plast. Visst har det en domedagsklang, nästan mefistofeliskt hopplös, patetisk.

Ett annat rum tjänar som censurcentrum: här sitter anställda dag ut och dag in och svärtar ut passager som anses olämpliga: en artikel av den mördade journalisten Anna Politkovskaja och vissa delar i Psalmboken till exempel. Riktigt vad som censurerats bort är mindre tydligt, men kanske vill man bara klargöra poängen ”kolla, det finns censur också!”. Poäng klargjord i så fall.

När vi kommer till Margaritas rättegång har vi redan många av svaren: det knakar i Demokratiska partiets fogar men det finns ingen som tror sig kunna eller våga backa. Precis som i Bulgakovs bok är Margarita en fallen kvinna som får lida på grund av samhällets normer, men där hon i Bulgakovs verk får en slags upprättelse, det vill säga återfår sin älskare och förlänas en förhållandevis mild plats i helvetet, får hon i Satans demokrati istället hamna i en grotesk himmel för de andra av samhällets utstötta. Precis som i boken håller Margarita, likt en häxdrottning, till slut hov tillsammans med Djävulen Woland, men i Satans demokrati är hon i himlen och hon är mänsklighetens offer, kristusfiguren i törnekrona, som är ödesbestämd att om och om igen återuppstå bara för att genomleva olika tiders krav på martyrskap.

 

Mina tankar spretar. Mina känslor spretar. Och när performanceartisten i balaklava i performancekonstutställningen Satans demokrati grips och förs bort och journalisten Margaritas befogade frågor pressas tillbaka i en nedtystandets tryckvåg, vars obevekliga konsekvenser kommer som ett brev på posten -ja, då är det som om mitt hjärta stannar i en sekund och mina ögon tåras. Jag undrar om de andra i rummet ser det jag ser.

Jag ser en verklighet jag sett på nära håll, den avspärrade domstolen invid vilken de som protesterade mot politiska fångar omhändertogs av polis.

Jag ser en verklighet jag sett på nära håll, den avspärrade domstolen invid vilken de som protesterade mot politiska fångar omhändertogs av polis. Precis som nu var jag skyddad, osynlig, inte bakom en mask eller i rollen som publik i ett skådespel, men för att jag stod på rätt sida om polisens avspärrning. Men jag såg. Och det är de bilderna som kommer tillbaka, till mig som privatperson, inte till bloggaren eller twittraren jag, som kliniskt upprepar det jag ser utan att ibland hinna eller ens vilja fundera på vad jag egentligen känner. Jag ser min verklighet, till och med mina egna kvarter i Moskva där polisbussar stod i rader för att skydda någon (mig? Staten? Demonstranterna?) från någon (demonstranterna? Staten? Mig?), när Fredsmarschen drog förbi, och jag slås av hur nära en sådan verklighet är, även när man tror sig ha den på tryggt avstånd.

I Satans demokrati ser jag mitt Sverige och mitt Ryssland. Visst, performance konstutställningen må vara delvis inspirerad av Bulgakovs Mästaren och Margarita, men den som tror att den landat i 30-talets Moskva är helt fel ute. Jag ser en bro mellan dagens Moskva och dagens Stockholm, jag ser hur likheter och samhällstendenser i dessa olika städer smälter ihop och jag ser en smärtsam men träffsäker satir av vår samtid.

 

klarag-SRoMelizKarlge-margaritasrattegang

Stephen Rappaport som Minister Pontius Pilatus våndas under Margaritas rättegång. Pressbild, Klara G.

 

Det finns såklart vissa saker jag vill anmärka på. Ett viktigt problem är hur Margarita börjar sin resa mot ett slags martyrskap som journalist: hon ställer enkla, raka frågor som inte bara nekas svar, utan som tystas. Senare håller hon ett tal om Sanningen för vilket hon fängslas som dissident då hon utgör ett hot mot demokratin.  Och missförstå mig rätt: båda dessa saker sker och ibland är de sammanlänkade. Den som går journalistikens ärenden, men tystas av regimen kan (och brukar) ta steget över till att bli aktivist. Men detta gäller inte alla.

Ni får gärna kalla det en detalj, men jag anser att man måste kunna framhålla att människor i en trasig demokrati kommer att utgöra ett hot mot regimen även utan att de frivilligt tar på sig att  bli aktivister. Det är farligt nog, illa nog, att ha ambitionen att vara en opartisk journalist. Detsamma gäller ifall man är motståndare till regimen. Man behöver inte ens vara aktivist. Som utställningen nu är utformad är det svårt att veta varför Margarita blir statens fiende, eftersom hon lastas med två helt olika problembilder. Är det för att hon bara är en oberoende journalist, eller är hon en åsiktsbildande dissident? Är det på grund av åsikterna hon har eller är det på grund att hon ens understår sig att ha åsikter? En journalist är inte, och bör inte vara, en aktivist. Opartisk, oberoende journalistik är en mycket viktigare hörnsten i demokratin än partisk, aktivistisk journalistik. Både journalister och aktivister skall kunna verka i ett fritt samhälle, men bara för att man är det ena är man inte automatiskt det andra och både drivkraft och syfte skiljer sig åt. Jag tycker att det viktigare än någonsin idag att poängtera detta, när vi så ofta pratar om journalisters integritet och opartiskhet.

Min stora rädsla blir därför att Satans demokrati bara ses som ett otroligt skådespel, en fascinerande och fantasieggande dystopi som bygger på någon annans verklighet långt borta, när sakernas tillstånd i själva verket snarare är det motsatta.

Att berättelsen om Margaritas drivkraft och syften är luddig betyder inte att den rådjursögda Meliz Karlge inte gör en god rollprestation, tvärtom. Det är förmodligen i själva rollbeskrivningen som avvägningen mellan en naiv och revolutionär Margarita och Margarita som en person med rättvisepatos och integritet falerar, men Karlge lyckas åtminstone visa båda dimensioner, för vilket hon förtjänar beröm.

Bortsett det som känns för luddigt eller oigenomtänkt finns annars en del som är litet väl övertydligt. Margarita som en kristussymbol formligen bankas in i åskådarens huvud. Likväl är den för hårt betonade kontrasten mellan sanning och lögn förvirrande för hur ribban redan lagts för resten av utställningen. Som åskådare luras man nästan till att tro att det är en barnsligt lätt sak att veta vad i världen som är sant och vad som är falskt . Det skapar också intrycket om att alla, utom möjligen Margarita och den maskbeprydda publiken, måste vara i det närmaste idioter för att gå med på allt som regimen tutar i dem. Min stora rädsla blir därför att Satans demokrati bara ses som ett otroligt skådespel, en fascinerande och fantasieggande dystopi som bygger på någon annans verklighet långt borta, när sakernas tillstånd i själva verket snarare är det motsatta. Satans demokrati är precis som Ryssland: närmre än vi tror. Det mest blinda man kan göra är förmodligen att stirra in i Satans demokrati och inte kunna se spillror av dagens Sverige.

 

Allt detta till trots tror jag inte att jag överdriver när jag säger att jag nog aldrig sett något stycke konst som lyckats uttrycka så mycket på så många olika sätt i så pass nyanserat tonfall. Man ser kanske det man vill, men om man tittar noggrant ser man att kritiken som förmedlas sträcker sig mycket längre än till att såga ett specifikt riksdagsparti eller att föredra en politisk ideologi framför en annan. Satans demokrati kritiserar ett helt system och visar hur vi alla är del i det, hur de val vi gör, oavsett av bekvämlighet, rädsla eller vanligt gott uppsåt, får konsekvenser. Den belyser hur lätt det är att tumma på etiska regelverk, låta obekväma röster tystas och med samlad kraft låsa och krympa det gemensamma utrymmet.

På sätt och vis är det bara dina egna referensramar som sätter gränserna för vad du kan se och vilka paralleller du kan dra, och det slår mig att en person med helt andra erfarenheter av andra samhällen kanske kommer fokusera på något som jag själv kanske inte ens märkt. På det viset kommer varje upplevelse av Satans demokrati bli en människas alldeles egna, både i rollen som publik och som osynlig åskådare med mask. Jag uppskattar nämligen hur vi som publik blir en del av rekvisitan: vi avhumaniseras och blir först till en komplett homogen massa, sedan delas vi  in i olika kast där vissa av oss får tala och då tala statusspråket engelska och dricka ur champagneglas, andra behandlas med minsta acceptabla mått artighet och talar svenska.

Hur många piller han än tar spelar ingen roll. Ingen är kejsare ensam, men alla kejsare är ensamma.

Särskilt glad är jag över att se den store ledaren demaskerad. Här har vi ett stycke konst som man vågat måla med smalare pensel än den med vilken man vanligen tecknar diktatorer: som maktgalna, maktfullkomliga envåldshärskare. Minister Pontius Pilatus, han som är ansiktet utåt och idolporträttet, han som får bära all skuld, all ära och allt ansvar, utmålas som en symbol som många människor i hans omgivning faktiskt grundlagt och enträget upprätthåller. Man anspelar med viss tydlighet på att han mycket möjligt egentligen inte är annat än en nickedocka (med betoning på ”docka”), och kanske dessutom utbytbar. Han kan lika väl ha skapats av systemet som han kan vara den som skapade det.

Precis som sin bibliske namne tillåts han vara människan som ställs inför att ta de obehagliga besluten och att, oavsett vilket han själv skulle ha föredragit, alltid välja det som Demokratiska partiet kräver. Hur många piller han än tar spelar ingen roll. Ingen är kejsare ensam, men alla kejsare är ensamma. Stephen Rappaport som Ministern Pontius Pilatus skapar den här bilden på ett trovärdigt vis, utan att spela över. Sekreteraren som lyfter och lappar Ministerns sargade själ när dennes samvete verkar vara på semester och Säkerhetschefen som är hans muskler och viljestyrka kompletterar och lyfter honom så väl.

Angela Wand som Djävulen Woland är också en fröjd att se och lyssna till, hennes vräkiga attityd och dundrande skratt är charmerande dekadent. Hennes entourage med bland annat Katten, som går på två ben men inte röker cigarr (har hälsohetsen nått även Satans demokrati…?) finns där också, även om jag inte begriper att Katten är en katt förrän efteråt (de skulle ha behållit cigarren). Det går att känna sympati för alla dessa medskyldiga kuggar i det politiska maskineriet, även om man kvickt lär sig att hata själva maskinen.

 

Det finns inte tid nog att uppleva Satans demokrati ordentligt, efter tre timmar har jag ändå inte hunnit se alla rum och installationer. Trots att jag blivit bortförd av en skådespelare i sjuksköterskeuniform och fått klättra ner genom Pontius Pilatus’ färdiggrävda grav till ett mysrum på dejt med en ytterst pratglad sexbrottsling och clown, förstår jag att jag har mycket mer som jag behöver se. Kanske är det också något man måste acceptera: du kan inte se allt. Du kommer aldrig kunna få hela perspektivet, aldrig hinna sortera och pussla ihop alla de olikfärgade, blanka ytorna i detta samhällets Rubiks kub.

Det starkaste intrycket förblir ändå min egen upplevelse av hur min mänskliga mask föll, när jag såg journalisten Margarita tystas och aktivisten i balaklava gripas på scen av Säkerhetspolisen. Bortom twitter och bloggar och min egen envisa strävan att många gånger försöka vara mer en ickedömande kanal och mindre av en åsiktsmaskin eller medmänniska, fick jag chansen att se mig själv i ögonen. På rätt sida om polisens avspärrning. Med rätt medborgarskap i passet. Med allt mindre och mindre som skiljer mina länder åt, på det enda sätt som inte är smickrande för dem båda. Som publik i mitt eget livs skådespel.

 

– – –

  • Satans demokrati har ett antal föreställningar kvar, men alla är slutsålda. Om du sätter dig på lista och folk inte behagar dyka upp blir du insläppt i mån av plats, annars kan du alltid gå och se installationerna utan performace-artisterna. Läs mer om detta och om uppsättningen här.
  • Mina tankar kring utställningen Frihetens grammatik/Fem lektioner på Garage i Moskva i vintras är läsvärda. Glöm inte att mail:a Moderna muséet om vilken god idé det vore att få uppleva den!
  • I texten nämns datorspelet Metro 2033. Det har jag faktiskt skrivit om.
  • Dessutom nämner jag även Mefisto, som var visserligen var kass, men mer om det här. Eller läs Goethe istället. Gör det. Bra.
Vad tyckte du om Satans demokrati? Berätta!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.